En av mina största drömmar i många år har varit att få åka mc.
Jag åkte med kompisars moppar som jag hängde med en del med under tonåren.
Både sittandes på tanken och tolkandes på sidan av mopeden med stolen.
Jo, jag har alltid varit förtjust i allt som går fort.
Nä, jag har aldrig varit särskilt rädd av mig.
Men heller inte dumdristig.
Jag har varit nära gränser men inte överskridit dem.
Inte så ofta.
Men i vuxen ålder så har ingen vågat att jag hänger med på hojen.
Jag kan förstå det.
Det är en risk.
Det är en ansvar.
För mig har det varit en sorg.
För jag har velat så innerligt.
Kärleken är uppvuxen med hoj med sidovagn.
Intresset fanns i familjen.
Men det var ett bra tag sedan han hängde av vagnen.
Han har kvar en mindre hoj idag.
Inte särskilt märkvärdig men högst tillräcklig för hans behov.
Hans motorintresse har aldrig varit en nackdel hos mig.
Tvärtom
Det har gjort mig glad.
Även om jag förstod ganska omgående att någon tur på hans hoj
kommer aldrig att bli av.
Den för liten för oss båda.
Jag väger dessutom mer än vad kärleken gör.
Det hade inte känts säkert ens med mina mått mätt.
Men fantisera kan jag och så även han.
Därför har vi ömsint matat varandras drömmar med vackra fantasier.
Om saker och ting vore annorlunda och om allt var möjligt.
Berättelser om mil på asfalt, höga fjäll, susande skogar och blanka sjöar.
(Det där med flugsvärmar innanför visiret, mygg, hagel,
galna trafikanter och annat dumt det har varit för verklighetsnära)
En dag för inte så länge sedan
så dök det upp en CAN-AM Spyder
i en av grupperna på Facebook som jag är medlem i.
Ägaren sitter själv i stol precis som jag.
Därför var Spydern anpassad för hjulbenta som har ok handfunktion.
Jag själv hade aldrig sett en sådan variant på hoj tidigare så jag blev nyfiken.
Men jag insåg snabbt att den ligger långt utanför vad jag själv har möjlighet att betala i pris.
Men drömma går ju bra så jag visade den för kärleken.
Så att vi fick ny mat till våra drömmar.
Han med sin erfarenhet hade bra koll både på modellen och möjligheterna.
Framförallt så blev han nyfiken på anpassningarna.
Jag själv ville så gärna testa den.
så innerligt gärna.
Helt plötsligt så hade vi kommit överens med ägaren om att åka och kika på den.
Kärleken var dock bestämd med att det handlade om att testa.
Inget annat.
Jag själv förstod verkligen varför.
Hur ofta skulle vi ens kunna köra den?
Och så mycket pengar, är det värt det?
Vädret den dagen var inte lovande.
Det regnade och blåste när vi lämnade mitt hem.
Men när vi kom fram för att besöka ägaren av CAN-AM Spydern så sken plötsligt solen.
För mig så blev det kärlek direkt.
En trehjulig hoj som får köras på B körkort.
Blå och röd och glittrande i solen.
Att ta sig upp på den krävde lite tankemöda
men väl uppe så satt jag som en prinsessa.
Jag tog en tur runt kvarteret.
Det var fem minuter av ren lycka.
Jag kunde inte sluta le.
Kärleken åkte därför med bakom mig ett varv han också.
Allt inom mig kändes som ett lyckligt vårskrik.
Jag klev av och kärleken fick köra själv.
Jag försökte ta kontrollen över mina känslor.
När kärleken kom tillbaka så såg han sammanbiten ut.
Det hade börjat blåsa.
Jag var kall.
Vi blev erbjudna kaffe och gick in i ägarens mysiga hem.
Medan vi drack vårt kaffe så berättade kärleken plötsligt att han hade bestämt sig.
Han berättade att han varit intresserad av en CAN-AM Spyder i flera år.
Men att han inte riktigt ansåg att behovet var tillräckligt stort för att motivera
investeringen.
Något som jag verkligen kan förstå.
Kärleken fortsatte att berätta:
Att när han såg mitt leende när jag kom tillbaka efter min åktur så var valet lätt.
Han köper den.
Jag vågade inte riktigt tro att det var sant.
För var skulle den stå?
Hos mig finns ingen plats som det är nu.
Men kärleken visste på råd och berättade om minst två ställen där
Spydern kunde stå.
Inom en vecka så var Spydern hans.
Och jag har fått köra den.
Det kommer fortfarande att krävas övning för mig att ta mig upp på den.
Ned går lätt.
Men känslan att köra den.
Att få till samarbetet mellan kropp och maskin.
Hitta väglinjerna så bra som möjligt.
Känna vinden mot min hud.
Ljudet vibrera genom kroppen.
Farten som får sinnena att skärpas.
Det ger mig gåshud av lycka.
Det enda som gett mig en liknande lyckoupplevelse är att åka bi-ski.
Nu i helgen som var så körde jag mitt längsta pass hittills.
Övade kurvor, att stanna säkert, svängradie och att köra i olika hastigheter.
För säkerhet är viktigt för mig.
Först övar jag mig tillräckligt för att sätta ramarna.
Mina egna och lagens.
Inom dem kan jag sedan improvisera och njuta fritt.
Men vad som slog mig ju längre tiden gick var.
Att även om jag var så innerligt lycklig.
Så fattades det en sak.
En sådan lycka ska inte stå ensam.
Den ska delas.
Upplevas samman.
Jag saknade att ha kärleken med mig.
Med hans kropp nära min.
Som förare eller passagerare spelar ingen roll.
Det var en upptäckt som gjorde mig förvånad.
För i alla mina drömmar så har den största av dem varit att åka hoj ensam
Men ibland överträffar verkligheten fantasin.
För i mina drömmar idag vill jag helst åka nära tillsammans.
