Jag kom ut till makens lantställe mentalt slut.
Första helgen på semestern.
Ett dygn i min älskades närhet.
Det har varit alldeles för mycket under en alltför lång tid.
Saker som jag inte har kunnat styra men ändå behövt hantera hela vägen ut.
Händelser som krävt sitt pris.
Ända in i kaklet.
Både för förändring, så att historien inte återupprepar sig igen, men även för att praktiskt kunna hantera här och nu.
Livspusslet det trasiga.
Någonstans under sista månaden innan semestern så var det som alla känslorna inom mig tagit slut.
Stängts av utav ett inre säkerhetssystem.
Istället så har jag slagit på autopiloten.
Survival mode.
Do or die
Leverera!
Min make såg men kunde inget göra på distans.
Inte heller säker på att han har orken just nu.
Jag är inte heller alltid så lätt att styra.
Eller för den delen förstå sig på.
Även kärleken är trött, tärd och sliten.
Hur mycket slog mig med all kraft under eftermiddagen.
De mörka ringarna under hans ögon berättade sitt.
Linjerna i ansiktet som djupnat.
Att hans leende inte längre kommer med automatik likaså.
Tankarna oftare långt borta än nära.
Vi drack vårt kaffe.
Det efterlängtade.
Vår ritual.
Regnet slog mot rutorna och jag tog in dess lugna sövande rytm.
Lade mig att sova en middagslur i orolig sömn.
Kärleken observerade men sade ingenting.
Efter middagen så lugnade sig regnet något.
Vi pratade om vad vi skulle göra resten av dygnet.
Om vi skulle ta en tur med Spydern och i sådant fall när.
Kärleken betraktade mig tyst.
Sade sedan att jag ska se om den vill starta i fukten.
Om den gör det, sade jag, då vill jag väldigt gärna åka en tur nu. Du kör och jag åker med. Jag vet att du är trött, så du avgör hur långt vi kör.
Hans trötta ögon mötte tyst min blick, nickade och log sitt typiska korta leende.
Lite så där som vissa cowboys gör på film. Kunde nästan höra:-Yes Mam.
Spydern gick igång.
Solen tittade fram i horisonten.
Vi kom upp på Spydern.
Körde bakom en husvagn fram till samhället.
Där blev vägen enbart vår.
Kärleken tog tillfället i akt och ökade farten.
Njutningen av att känna den regnfräscha luften.
Vinden mot kläderna.
Mina ben mot hans.
Min överkropp tätt mot hans rygg.
Händerna kring hans midja.
Tystnaden ute.
Bara Spyderns motor.
Vi körde så några kilometer och jag njöt varje sekund.
Vi svängde av, in på en mindre väg.
Kärleken stannade in, lyfte visiret och tittade allvarsamt bakåt på mig.
-Är du OK? Vill du åka längre? Eller är du kall? Hans ögon iaktog mig noga.
Jag svarade att det var alldeles underbart och att jag gärna ville åka längre.
– Han nickade kort och sade, den här vägen har mycket kurvor. Följ min kropp.
-Jag log och nickade till svar.
Han drog ned visiret igen och satte sig till rätta.
Jag kröp ännu närmare hans kropp. För att vara säker på att kunna följa nära.
Bara efter några hundra meter så började vägen ändra karaktär.
Med många olika kurvor, många ganska tvära, andra långa och mer sugande.
Samtidigt som landskapet spelade upp sig framför oss.
Med regnvåt doftande skog.
Insjö grå som grafit och som fortfarande inte lugnat sig efter eftermiddagens oväder.
Åkrar och ängar där markens värme dansade i dimmorna med den kyligare luften.
Ögonen tog in allt och lite till.
Kroppen njöt av att känna hans muskler jobba för varje kurva.
Lårmusklerna som följde Spyderns rytm.
Hans magmuskler under mina händer som spände sig i varje kurva.
Ryggens värme mot mitt ansikte.
Den blandade doften av hans varma hud och Spyderns avgaser.
Helt plötsligt så uppenbarade den sig.
Regnbågen.
Som en tunnel tvärs över vägen.
Jag log stort för mig själv och när vi passerade igenom den.
Kände under stor förvåning hur mina mina känslor återigen slogs på.
Nästan som ett reglage som vreds om.
Hur hela jag fylldes av tacksamhet, glädje och kärlek.
Kände hur jag inte kunde låta bli att le.
Över friheten
Över kärleken
Över gemenskapen
Över att det finns någon som inte bara förstår utan även kan leda mig rätt när jag går vilse.
Och jag tänkte för mig själv, älskade make, du som oroar dig för att jag inte trivs på Spydern,
jag önskar så att du hade ögon i nacken och kunde se mig nu.
I all min kärlek till dig.
En kort stund senare så stannade han till igen.
Vred sig om för att se hur allt var med mig.
Jag tror att han förstod när han mötte min blick.
För han blinkade bara mot mig och sedan körde vi vidare.
Fortare nu, lekfullt och lät åklusten styra.
Testade Spyderns förmåga men även min att kunna följa de vägval och körlinjer som kärleken valt att följa.
Regnet började falla men jag kunde inte låta bli att fortsätta att le.
Vätan stod som vattenfall kring Spyderns hjul.
Molnen speglade sig i vattenpölarna.
Det blev ännu mörkare och regnet hårdare.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Inte heller om kylan.
Dock hade vi andra att tänka på i stugan.
Det var dags att bege sig hem.
Väl inomhus med kläder som gick att vrida ur.
Skor som gick att hälla ur.
Regn som gått igenom både visir och glasögon.
Det spelade inte den minsta roll.
Maken tände eld i kaminen och gav mig en kopp te.
Lät mig bli varm och med hans närhet känna hur sömnen tog över min kropp.
För första gången på hela veckan så sov jag hela natten.
Utan att vakna, utan mardrömmar eller oro.
När jag vaknade av mig själv
Så var jag den lyckligaste hustrun i hela byn.
