Efter 6 månader så var det som om förhållandet höll andan.
Det var som om vi tittade på varandra kärleken och jag.
Lite förvånat och nyfiket
som om vi undrade vad som kommer att hända nu.
Inte för att känslorna har svalnat
Inte för att allt känns hemtamt
Utan för att det så tydligt var dags för nästa steg
Utveckling
Fördjupning
Förädling
Men på vilket sätt?
Från ingenstans så ställde han frågan.
Den som förvandlades till en tankespiral.
Den som blev katalysatorn.
Frågan var oskyldig:
-Undrar vad som skett om vi mötts tidigare då vi båda var singlar?
Vi har båda mest haft långa förhållanden.
Så att vi båda varit singlar samtidigt
har inte skett så ofta i historien.
Men vi räknade bakåt till 1990.
Då var jag 20 och han 29 år.
Jag tog inte frågan på så stort allvar då han ställde den.
Men den hade ett eget liv och grep tag.
Gick inte att släppa.
Under ett par dagar så snurrade tankarna.
Undrar vad som hade skett, 1990?
För om vi hade mötts då.
Hade vi fallit för varandra?
Jag kan bara svara för mig
och svaret är: Högst troligt!
Hade jag älskat honom lika mycket?
Så gott som bergsäkert!
Men jag hade inte utyecklats
till samma person som jag är idag.
Jag hade inte blivit den person
som kärleken föll för 2016.
Hade vi blivit ett par 1990 så hade mina
livsval troligen kommit att bli helt annorlunda.
Hade jag varit lycklig?
Det är jag så gott som säker på.
Men jag tror inte att jag hade varit
samhällsengagerad på samma sätt.
Jag hade inte varit en lika mångfacetterad person.
Jag hade inte brunnit för samma saker.
Jag hade inte haft samma livserfarenhet.
Jag hade inte alls varit den jag är idag.
Bra eller dåligt beror ju på omständigheterna.
Men mest av allt.
Våra respektive barn hade inte funnits.
Hemska tanke.
Långsamt formade sig den förvånande
och för mig starka insikten
att allt det som jag gjort i mitt liv
på sätt och vis har varit en förberedelse
för mitt liv tillsammans med kärleken.
Jag hade inte varit redo förrän nu.
Inte på något sätt.
Det är som om jag hela tiden när jag är med honom
laddar på mig energi, insikter, visioner och kunskaper
om mig, om oss, om allt.
Om framtiden tillsammans.
Jag känner mig utvald, glad och stark.
Ord som jag inte känner har representerat mig
som person särskilt ofta tidigare i livet.
När jag berättade allt det här för honom
så var det som om förhållandet med ett tyst leende andades ut.
Det blev lugnt och stilla men ändå sprakande klart.
Som ett norrsken i natten.
Bandet av magnetisk eld som knutits mellan våra själar
lyste med förnyad glöd.
Starkare än någonsin.
Och kärleken tog min hand och sade:
Det här är bara början.
