Kärleken lindade in FRÅGAN redan tidigt i höstas.
På ett oskyldigt sätt i ett skämt.
Jag valde att tolka, ignorera och låtsas som att jag inte förstått.
Alls.
Bytte ämne
lirkade mig genast lätt ur allvaret.
För mig var svaret på frågan ett rungande NEJ.
Jag har varit gift två gånger tidigare.
De två äktenskapen har en sak tydligt gemensamt.
Efter vigseln så började saker och ting gå snett.
Med olika hastighet i och för sig.
Men ändå.
Det slutade inte bra.
Någon av gångerna.
Då efter den senare skilsmässan tog jag ett beslut.
Jag kommer aldrig att gifta mig igen.
Möjligen förlova mig.
Men gifta mig, nej tack.
Det är inte värt det.
FRÅGAN kramade om mitt hjärta i ett järngrepp.
Men jag lugnade mig själv med att jag nog hade övertolkat.
Det var nog ingen fråga ändå.
Några månader senare så frågade kärleken igen.
Den här gången rätt ut.
Som om det vore något självklart.
Jag svarade med att få panik.
För jag älskade ju honom så mycket.
Jag vill ju leva med kärleken.
Så länge det bara går.
Att det ska vara vi.
Men jag vill inte gifta mig
Jaha, svarade kärleken och vad står ett äktenskap för då,
för dig?
Jag hade inget bra svar på det.
Bara dåliga erfarenheter från verkligheten.
Försökte istället komma med argument emot.
Att få honom att förstå
att det är bara dumt att gifta sig med mig.
Att det räcker så bra så att bara vara ett par.
Men, jag vill att det ska vara vi på riktigt, svarade kärleken lugnt.
Det är vi, fräste jag till svar.
Jo, men jag vill dela allt med dig, svarade kärleken och strök min kind.
Jag har inte så mycket att dela med mig av, svarade jag.
Men jag kunde inte dölja rädslan i mina ögon när hans lugna blick mötte min.
Det har gått åt helvete båda gångerna förut lade till tjurigt.
Jag är inte någon av dem, svarade kärleken mjukt.
Det kunde jag inte svara emot.
Han hanterade mig så som han lärt sig är bäst.
Han lät mig fråga, vända, vrida, berätta tills jag var klar.
Han lyssnade, förklarade, gav perspektiv,
men mest av allt stod kvar.
Rubbade sig inte en millimeter.
För han såg hur rädd jag var.
Så sårbar.
Och att jag egentligen ville.
Att hela mitt hjärta sade JA!
Hur själen sjöng längtans sånger
Men att hjärnan den berättade med sin mest mässande röst
långa och många upplysande historier från förr
om hur det kan gå för kvinnor som fattar beslut
för tidigt och som lättvindigt låser sig fast i löften som inte går att hålla.
Kärleken väntade.
Besvarade varje lurig fråga från mig
hur han såg på äktenskapet
rakt, naket och ärligt.
För varje svar så blev min hjärna lite tystare.
Hjärtat lite mer högljudd och själens sånger ännu mer färgstarka.
Vi hade en samsyn, på allt kring vad ett äktenskap är och vad det inte är.
Hur viktigt det är att vi måste få vara självständiga individer
som väljer att vara vid varandras sidor.
Ja till och med hur vår vigsel skulle vara var vi överens om.
Liten, hemlig och ingen fest med gäster.
Vi och våra löften.
Inget annat.
Så jag sade jo jag vill bli din fru.
Men inte nu.
Längre fram när det är varmare ute.
Även det var vi överens om.
När våren kom så var det hans tur att tvivla.
Jag är en komplicerad person.
Alla sidor av min personlighet är varken trevliga eller önskvärda.
Gemensamt så upptäckte vi sidor hos mig som var så pass störande
att vi båda hamnade i en kris.
Samma anledning men av olika skäl.
Jag för att jag inte sett de här personlighetsdragen hos mig på ett ärligt sätt.
Han för att han insåg att det skulle bli svårt att kunna leva som ett gift par om jag inte ändrade på mig.
Inte för att vi inte älskar varandra.
Därom har det aldrig varit en tvekan.
Utan att det skulle kunna bli för komplicerat att leva våra liv gemensamt.
För det handlar om att ge och ta från båda håll
men det måste finnas någon slags jämvikt
i slutändan.
Han sade därför att jag vill inte gifta mig med dig som det är just nu.
Troligen någon gång längre fram.
Men inte nu.
Det går inte.
Orden kändes som att rymden sprack.
Men det var mitt hjärta som låg där i tusen skärvor
tillsammans med tårarna från min gråtande själ.
Hjärnan den sade, vad trodde du?
Äktenskap, det är inte för dig.
Krisen som varade i flera veckor skakade mig i grunden.
Jag såg mig själv i ett helt nytt, ärligt och väldigt osmickrande ljus.
Dels för att jag nu verkligen ville bli kärlekens fru.
Dels för att jag inte kunde förstå mina nyupptäckta personlighetsdrag.
Men framförallt att jag själv varit så blind.
Inte sett. Inte förstått.
Hur kunde jag inte göra det!
Hur kunde jag känna mig själv så dåligt?
Men fördelen med ny kunskap är att den går att använda för att ändra på sig.
Inte för kärlekens skull.
Utan för min egen.
Den person jag blivit var ingen person jag ville vara.
Det var inte jag.
Hjärtat och själen tog ett beslut.
Enhälligt.
De hade bestämt sig.
Jag berättade vad jag ville ändra för kärleken
Han lyssnade noga på det jag berättade
kom med förslag på saker att tänka på
om jag ville
Jag vidtog mått och steg
för att ändra på det jag hade makten att göra något åt.
Ett litet, smärtsamt steg i sänder.
Där varje steg kräver mod, envishet och framtidstro.
Han valde att lita på mig.
Efter en månad då jag visat att jag efter bästa förmåga menade allvar.
Att det inte var tomma ord eller falska löften från min sida.
Då friade han igen.
Jag svarade genast JA!
Men mer allvarsam och beslutsam den här gången.
Med insikten att detta inte är en lek eller något för stunden.
Detta är så länge vi båda vill vara samman.
Förhoppningsvis så länge vi båda andas.
Och aldrig har löften jag givit tagits på större allvar från min sida.
Aldrig har det heller känts mera rätt
Än då jag hörde honom säga ja till att älska mig i nöd och lust
och då jag själv, medan jag såg in i hans varma ögon, svarade ja tillbaka
i Uppsalas stadshus den sjätte maj 2017.
